Skip to content

Författare: Gunnar

Mindre än tre veckor kvar!

Eller: att publicera en bok, allt jag aldrig gjort förr.

Nu är det mindre än tre veckor kvar tills Ett Glas Efter Midnatt får se dagens ljus på riktigt, och det känns som att varje dag innehåller något nytt jag aldrig har gjort eller upplevt förr.

För lite drygt två veckor sedan fick jag hem provtrycken av EGEMs pocket-utgåva och jag grät öppet när jag fick hålla min första bok i handen! En vecka senare kom provtrycket på den inbundna versionen och det var naturligtvis också en mäktig upplevelse! Nu går jag och väntar på att tryckeriet ska bli klara att skicka ut min faktiska beställning, och frustrationen når stundvis oanade höjder!

Att organisera och planera en releasefest är ytterligare en ny upplevelse, en jag definitivt hade underskattat vidden av: det var betydligt knepigare att hitta lokal än jag trodde, exempelvis. Nu ser det dock ut att lösa sig mer än galant och förhoppningsvis kan inbjudningar gå ut inom ett par dagar! Håll utkik i mailen, ni som förbeställt boken! 😉

Till sist har jag börjat marknadsföringsarbetet och att sälja in sig själv och sin bok till bokhandlar, recensenter och pressen är DEFINITIVT en ny upplevelse! En spännande och stundvis läskig upplevelse! Det har dock börjat bära frukt: en boksignering (på Söderslätts Bok & Papper i Trelleborg) är bokad till 1 december i år (se länk nedan för eventet!), och ytterligare en eller två är på gång.
På ämnet marknadsföring har jag även börjat ordna med marknadsföringsmaterial och liknande: att beställa en Rollup med min bok och mitt ansikte på är en högst märklig, om än nödvändig upplevelse. Kommer även behöva fundera på och införskaffa en del Merch, tror jag. Hit me up om ni har några tips eller förslag!

Nå, det här var sannerligen en matig uppdatering, så jag nöjer mig här.
Tills nästa gång.

Länkar

Boksignering i Trelleborg: https://www.facebook.com/events/452370652339153/

Förbeställning: http://www.gunnarsodergren.se/ett-glas-efter-midnatt

EGEM i tryck!

Igår kväll, någon gång efter att jag spelat Dungeons and Dragons men innan jag gick och la mig, skickade jag iväg Ett Glas efter Midnatt till tryckeriet! Nu är det verkligen på riktigt!

Ett, för mig, väldigt stort antal B-pocket (Danskt Band) och ett lite mindre stort antal inbundna böcker har beställts och kommer att distribueras dels av mig och dels av Stjärndistribution, från och med 25 november, give or take!

Så, nu när det är avklarat är det väl dags att ta tag i marknadsföringen. En eller annan boksignering ska väl förhoppningsvis gå att ordna, en releasefest ska planeras och någon form av pressrelease borde väl skrivas.
Om någon har tips på recensenter, poddar eller liknande som jag borde kontakta så får ni gärna höra av er i kommentarerna?

Urban fantasy i min bokhylla!

Eller: hur jag läser det jag skriver

Min debutroman, som förhoppningsvis ska bli den första i en serie böcker under namnet Henley-arkiven, faller under genren Urban Fantasy.
Urban fantasy är samlingsnamnet på Fantastiska (som i fantasy) berättelser i en värld som på nästan alla andra sätt är som våran egen.
Jag älskar denna genre av flera anledningar, där den främsta är att det ger mig möjlighet att drömma om världen jag lever och verkar i. Att fundera på vad i vår värld som skulle vara magiskt eller övernaturligt om det var ett faktum att sådana saker existerade. Freddy Mercury: sångaren i Queen, exempelvis, var definitivt någon form av övernaturlig varelse. Hans texter och sång har nåtts av så många människor, i så många sub-kulturer att det definitivt finns något övernaturligt där. För let’s face it, kan du minnas att du faktiskt lärt dig texten till Bohemian Rhapsody, eller är det snarare så att den bara har dykt upp i ditt huvud?

Urban Fantasy är vad jag skriver, och eftersom ett av de första och vanligaste tipsen till aspirerande författare är ”Läs i din genre”, så gör jag just det: läser Urban Fantasy. Min absoluta favorit, till föga förvåning, är Harry Potter-böckerna, som jag kan läsa hur många gånger som helst, utan att tröttna. Fången från Azkaban är min absolut favorit i serien, främst för att den har mycket Remus Lupin.

Utöver Rowlings fantastiska böcker om unge Harry, så är jag även väldigt förtjust i Jim Butchers böcker om en annan Harry: Dresden Files-serien. Det finns mycket att säga om den bok-serien vad gäller såväl handling som problematism, så jag tänker spendera några rader till det nu. Häng med!

Dresden Files följer Harry Dresden: magiker och privatsnok i 2000-talets Chicago, och med det kommer en väldigt härlig noir-känsla, kombinerat med väldigt välskriven övernaturlighet och magi. Mycket övernaturliga väsen, massor av magi och fruktansvärt otäcka vampyrer. Jim Butcher tar inspiration från mängder av mytologier och folktro, och lyckas på något sätt väva ihop allting till en väl sammanhållen lore.
Dock saknar serien, i synnerhet de tidiga böckerna, en medvetenhet kring jämställdhet och det märks att Jim Butcher är en vit man som har skrivit böcker för vita unga män: kvinnoporträtten är allt annat än nyanserade och alla kvinnor är antingen Exceedingly Plain eller Extremely Gorgeous. Det blir bättre efterhand och även om det så långt som i bok 9 (så långt jag har läst) fortfarande finns en del ”Oh, come on”-tillfällen, så känns det som att Harry Dresdens uppfattning om kvinnor följer Jim Butchers egna feministiska uppvaknande. Med det sagt så är Butcher väldigt morgontrött, och att kalla honom feminist vore osanning.
Nå, detta skulle inte vara en post om sexismen i Dresden files (men det är definitivt en post jag borde skriva!), så jag lämnar det ämnet med att länka till dels Sketchy Feminists Oh no-moments och dels till en Reddit-tråd med en (för att vara reddit) nyanserad diskussion på ämnet.

Ovan nämnda är mina favoriter, men jag njöt även av att läsa de första två Sookie Stackhouse-böckerna, innan jag gick över till TV-serien för jag ville ha mer Lafayette Reynolds i mitt liv. Gränsfalls-serien Dark Tower av Stephen King var också bra, om än något… King-iga, om ni förstår mig. Good Omens av Terry Pratchett och Neil Gaiman är också en definitiv favorit, även om den kanske endast är i gränslandet till Urban Fantasy!

Eftersom mina böcker utspelar sig i Malmö under 2000-talet, så vore det närmast helgerån om jag inte nämnde Udda Verklighet, av Nene Ormes! Fantastiskt spännande och mysigt Urban Fantasy i just Malmö! Seriöst, läs den!

Så, vilka Urban Fantasy-diamanter har jag missat? Ge mig tips i kommentarerna, pretty please?

En hel ny bok!

Eller: Woop, jag vann NaNoWrimo! 

Så, igår omkring klockan 22 skrev jag det 51553:e ordet i mitt NaNoWriMo-projekt, och kan därmed numera titulera mig Vinnare! Oerhört mäktig och härlig känsla, och jag måste medge till viss stolthet.

Dock, som jag misstänkte, blev boken inte färdigskriven i och med det 50000:e ordet och jag har ikväll suttit och skrivit bokens absolut sista scen. Nu har boken en början, en mitten och ett slut, och totalt blev det 51936 ord, så nu kan projektet anses var avslutat! Så himla skönt! Att skriva en hel bok på under en månad har varit väldigt utmattande, och det har upptagit mycket av min tid och fokus under hela november, på gott och ont.

Någon gång i början av nästa år ska jag plocka upp boken igen och börja kika på att redigera den. Jag vet redan nu att fler scener behöver skrivas, mer världsbyggande arbetas in och mina karaktärers personligheter måste skina igenom mer. Det ska bli en spännande och rolig utmaning, men just nu är jag väldigt glad över att vara färdig och att få spendera December till helt andra saker. Antagligen lajvpyssel, böcker och TV-spel, om jag känner mig själv rätt.

Och just det, jag har ju min debutroman att se över också. Heh, nåja, det ska det säkert hittas tid till också.

Nästa gång jag postar här lär det nog snarare handlar om att jag inte skriver, än om att jag skriver. Det kan säkert bli rolig läsning, så säg?

 

En halv ny bok!

Eller: 25000 ord på tolv dagar! 

Så, för en tid sedan skrev jag om mina förväntningar på NaNoWriMo i år, och nu när vi är halvvägs igenom månaden är det dags för en statusuppdatering: Det går bra, mycket bra, över förväntan faktiskt! Jag har hasplat ur mig inte mindre än 25072 ord sedan 1 november! Bara 24928 kvar, huzzah!

Graf som visar min progress (25000 ord).

Som jag nämnde i det tidigare inlägget så är denna bok inte en uppföljare till min potentiella debut, utan ett försök i en ny genre, nämligen Renässansfantasy! Tänk De Tre Musketörerna, Greven av Monte Cristo, Assassins Creed 2 och Leonardo da Vinci, fast med mycket magi och andra övernaturligheter.

Boken, vars arbetsnamn är Vinter i Sardonyx, följer tre stycken så kallade Hex-jägare* på deras resa mot den stora (okej, enorma. Tänk Chronopia!) staden Sardonyx, där de planerar att spendera vintern. På vägen jagar de bort rövare från en vattenmölla, blir jagade av ett Älv-hov och har allmänna bekymmer med vädret. Väl i Sardonyx väntar såklart nya utmaningar, för vad vore en renässansfantasy utan spännade intriger, lömska politiker och magiska äventyr?

Målet med NaNoWriMo är 50 000 ord och jag tror att jag kommer nå så långt, men jag är ganska övertygad om att boken kommer behöva betydligt mer för att bli helt klar. Känner redan nu att det saknas lite… fyllning… på vissa delar. Nå, det får framtida Gunnar ta hand om. Nutida Gunnar ska fortsätta knappra på tangenterna mot de 50 000 orden.

Om någon vill läsa ett utdrag, så får ni gärna lägga en kommentar, så hör jag av mig!

Tills dess, kika gärna in min pinterest-board för projektet, där jag samlar inspiration och bilder till boken: Pinterest-board!

NanoWriMo – mina erfarenheter och förhoppningar

Eller: ”…i år ska det blir 50 000, för bövelen!”

Snart är det dags för NaNoWriMo 2018!

Pssst, om du inte vet vad jag pratar om, så häng med här.

Är vi taggade? Klart att vi är taggade!

Mitt första år med NanoWriMo var 2015 och då lyckades jag få ur mig drygt 20000 ord:  inte en vinst, men bra mycket mer än jag någonsin tidigare skrivit på så kort tid. Dessutom så är romanen påbörjade då densamma som nu ser ut att bli min debutroman (läs mer under Vad jag skriver), så NaNoWriMo var definitivt en succé, även om jag inte fick ihop 50 000 ord.

Året efter, 2016, började jag skriva på en potentiell uppföljade till min debut, men kom inte längre än drygt 7 000 ord. Jag skyller detta, med all kärlek, på min bästa vän som gjorde ett ypperligt jobb med att distrahera mig från skrivandet (och jag henne, för all del). Orden finns dock kvar och när jag, då och då, tittar lite på dem är jag faktiskt ganska nöjd.

2017 ställde jag inte upp alls. I november 2017 var jag i London:  Les Miserables, Harry Potter-nördande på Warner Bros. Studio Tour och antikloppis-tittande på Portobello Road med min (numera) sambo. Jag höll även på att sy en mantel, och jag var nykär som en tonåring (P.S. det är jag fortfarande). Allt som allt så fanns det inte tid, inte lust och inte något direkt sug efter att vara med i NaNoWriMo.

Så i år då? Ja, i år är siktet inställt på 50 000+ ord. Jag ska försöka avsätta ett stycke tid varje dag och förutom ett endagars-lajv i Harry Potter-liknande miljö så har jag härligt få saker inplanerade i november (Yay?).

Vad ska en skriva?

Ja, vad du vill, såklart! Enda kravet är att historiens skrivande (alltså ord på ett papper) inte är påbörjat när klockan slår 00.00 på 1 november.

Personligen så var min initiala tanke att fortsätta/skriva om uppföljaren till debutromanen, men efter lite fundering, eftertanke och fnulande så slängde jag den idén i papperskorgen. Jag vill testa något nytt! I nuläget ser det ut att bli en fantasy-roman i någon fiktionell motsvarighet till vår renässans. Magi, övernaturliga varelser, flintlåspistoler och nytänkande. Kanske slänger jag in lite steampunk också, om det passar och känns rätt. Älvor och/féer kanske tittar in också, eftersom älv-folktro är så fruktansvärt spännande.

Hur ska en skriva?

På NaNoWrimos hemsida (nanowrimo.org) finns det spaltmeter efter spaltmeter med tips, tricks, how-tos och listor för hur en vinner NaNoWriMo, och en google-sökning genererar ytterligare enorma mängder, så allting jag säger på ämnet har antagligen sagts redan, men lite tankar har jag. Någon förvånad?

Gå ut starkt!

För att klara av 50 000 ord på 30 dagar måste en skriva 1 667 ord om dagen i snitt, och det är ett sätt att attackera problemet. Sätt dig ner, skriv tills ordräknaren säger 1667, tacka för kaffet, sluta skriva och res dig upp.
Det fungerar.
Om du VET att du kommer kunna skriva varje dag, utan undantag. Personligen så vet jag att så inte kommer vara fallet för mig: det kommer finnas dagar då jag inte KAN skriva även om jag vill, och dagar då jag inte VILL skriva även om jag kan.
Min plan, och därmed, mitt förslag är att sätta ribban betydligt högre i början och sakta sänka den. Att skriva, säg, 3500 ord första dagen, 3300 andra, 3000 tredje och så vidare. På det sättet får jag dels mindre och mindre att skriva varje dag (vilket kommer vara guld värt när en, mitt i månaden, hatar sin historia) och dels gör det inte så mycket om jag missar en eller ett par dagar.

Planner och pantser?

En del gillar att ha hela sin historia uppritad, planerad och strukturerad innan en börjar skriva (en s k ”planner”), medan andra föredrar att låta historien ta form efterhand som den skrivs (en s k pantser, från ”writing by the seat of their pants”). Jag har testat båda, med olika framgång, och båda approacherna har sina definitiva fördelar. Oavsett vilken som låter bäst så måste en försöka ta reda på vilken en föredrar: testa båda inför NaNoWrimo. Planera en liten vignette (1000-2000 ord) och skriv den sedan. Upprepa sedan, men pantsa historien. Med det sagt så är det naturligtvis stor skillnad på att skriva 1000 ord och att skriva 50000, men det kan i alla fall ge en fingervisning om vad en föredrar.
For the record: För NaNoWriMo i år siktar jag på att vara en renodlad planner.

Fler tips? Ja, säkert. När jag kommer på dem.

Tills  dess, vad är era NaNoWriMo-planer?

Redigera sina texter…

…eller ”Varför flinar du hela tiden, Estrid?”

Jag älskar att skriva. Oftast. Ibland är det bar frustrerande, jobbigt överjävligt och hemskt, men oftast är det absolut och fullständigt fantastiskt. Allra bäst är det när jag sätter en timer på femton minuter och sedan hamrar sönder tangentbordet tills den ringer. Ingen redigering, bara ett tecken efter ett annat, rent skapande. Fantastiskt.

Att redigera, däremot… Att läsa sin text så många gånger att det knappt känns som ord längre och trots att det är miljonte gånger jag läser orden så ser jag ändå inte att det står ”helelr” istället för heller… Dock så måste det göras, ingen text är fulländad första gången den skrivs och att tro annat är en studie i självbedrägeri och arrogans, och det är när en sitter där och läser sin text som en inser att ens karaktärer är… weird.

Den andre av två huvudpersoner i min roman flinar hela tiden. HELA. FRAKKING. TIDEN! Sluta, Estrid, jag har inte skapat dig med ett perpetuellt flin på läpparna! Eller jo, det har jag ju, men det var inte meningen.

Hrm, nå, vad jag försöker säga är väl följande. Jag, som många författare, har en hel del kryckor i mitt skrivande. Små detaljer, narrativa grepp eller fyllnadsord som jag lutar mig på när jag behöver skapa mer liv i ett stycke, mer känsla i en dialog. Om de inte används för ofta så är dessa kryckor väldigt bra att ha (kanske är de inte ens kryckor då), men tyvärr blir det ofta att den skämtsamma och något oförskämda Estrid flinar i var och varannan mening, att fraser som ”glad, närmast lycklig” eller andra varianter på ”X nästan Y” dyker upp på varje sida.

Att eliminera dessa kryckor är nog omöjligt och antagligen skadligt för textens kvalitet, men att dra ner på dem, att rensa bland dem är nog en nödvändighet. Det är drygt, jobbigt och tar lång tid, men är, i min erfarenhet, ALLTID värt det. För när en väl har gjort det, efter timmar av hårslit, av stora mängder koffein och arga blickar på den där Estrid som inte kan sluta flina, så flyter texten smidigare, berättelsen är bättre och karaktärerna mer genomarbetade.

Ni som skriver, hur ser ni på era kryckor, och hur hanterar ni dem?

Vad handlar denna sida om?

Eller, ”ett första inlägg på en blogg.”

Att skriva det absolut första inlägget på en ny sida, en ny blogg, har alltid varit knepigt för mig. Att bara skriva just det, att det är ett första inlägg, känns förlegat, tråkigt och, jag vet inte, onödigt. Så, vad ska detta första inlägg, på vad jag hoppas ska bli mitt författarskaps internethem de kommande åren, handla om? Ingen aning, i ärlighetens namn.

Låt oss utforska?

Denna min författaskapssida kommer, föga förvånande, främst handla om just det: mitt författarskap. På sidan Berättelser, hittar ni information om vad jag har skrivit och var det finns att tillgå. Mitt debutromansrojekt, Magiska Malmö, hittar ni här. Utöver det, och allmänt om skrivande, kommer jag med all säkerhet skriva och prata en del om mina andra intressen: böcker, lajv och hantverk. Exempelvis vet jag med säkerhet att jag, förr eller senare, kommer att ge mig på The Rory Gilmore Library Project, och det kommer säkert vara roligt att prata om. Mer om det när det blir av, vilket säkert kan dröja.

Så, vad är det skriver jag då? Magiska Malmö är en Urban Fantasy-roman som utspelar sig i 2010-talets Malmö: jag tycker att Malmö är en mycket spännande och fascinerande stad och jag älskar fantasy som utspelar sig i urbana miljöer från vår verklighet. Att jag dessutom bor och lever i Malmö har självklart påverkat mitt val av setting. Förutom det så dabblar jag lite i Sci-Fi och Rymdopera när andan faller på och jag behöver ventilera en idé eller tanke. Jag har även gjort ett par utsvävningar i Fan fictionens värld, där jag prövade att se vad som skulle hända om Harry Potter skulle växa upp hos Professor McGonagall istället för hos familjen Dursley (spoiler: det går väldigt bra för honom, och för andra).

Jaha… nu då? Nå, om jag får för mig att vilja skriva mer, så kan jag ju bara posta ett nytt inlägg. Kanske dyker jag då lite djupare i de saker jag nämnt ovan, kanske skriver jag om något nytt. Vi får väl se.

Copyright 2018 Gunnar Södergren